veronicaburman

 

Som en bomb skulle jag kunna släppa allt nu. Allt som har fått mig att sakta rasa ända sedan jag var 9 år. Redan tidigare började jag rasa, utan att jag själv förstod det. Eller någon annan. 

Jag har varit med om mycket. Jag säger aldrig att jag har varit med om det värsta och jag är fullt medveten om att det finns folk som varit med om saker som är så mycket värre. Men jag har varit med om mycket. För mycket för att vara jag. För mycket för att jag ska palla ta emot allt och för mycket för att jag ska kunna hantera det på rätt sätt. 

"Man får aldrig mer än vad man orkar med" hörde jag någon en gång säga. Den personen måste vara väldigt svag och rädd. Den personen måste vara en sådan person som alltid levt inom sin egen bubbla. En sån där tråkig person som aldrig fått vara med om någonting. För den personen har så fel. Jag vet att man kan få mer än vad man orkar med. Jag har varit med om det. Flera gånger. Och jag är hundra procent säker på att flera fått ta emot för mycket. Så lyssna aldrig på den meningen. Aldrig någonsin. 

 

Jag har legat på botten, så himla länge. I ca 5 år har jag varit där nere. Visst, jag har skrattat, jag har kännt mig lycklig, jag har varit glad. Men aldrig på det där äkta sättet. Det jag drabbades av när jag var 10 år fick mitt självförtroende att sjunka till minus flera miljoner. Det fick mig att stänga in mig och sjunka. Sen dess har jag legat där nere och försökt leva ett "normalt" liv, men efter ett tag inser man att det verkligen inte går. Det går inte att leva ett "normalt liv" när man har sjunkit så långt. När man varje dag får panikattacker och får svårt att andas. När man alltid går runt och tänker. När man aldrig riktigt kan bjuda på ett riktigt och äkta leende. När man aldrig kan känna sig sådär lycklig på riktigt. Helt ärligt, så kommer jag inte ihåg vem jag var innan jag var 10. Jag kommer inte ihåg hur den där lyckliga känslan känns och jag kommer inte ihåg hur ett äkta skratt känns. 

Jag börjar må bättre nu. Få årdning på mitt liv igen och börja kunna ta mig uppåt. Men jag kommer alltid ha såren kvar. Vissa sår som aldrig läker. Vissa sår som jag kommer få leva med blödandes tills jag dör. Man önskar att man hade gjort annorlunda från början, men man vet att det är omöjligt att ändra på. Jag önskar att jag var som alla dom där andra i min ålder. Som bara har killproblem att tänka på. Killproblem är aldrig kul heller, det är absolut inte det jag säger. Jag vet själv att det är ett helvete vid vissa tillfällen. Men det känns som att det skulle vara så mycket enklare än allt som jag måste gå runt och tänka på. 

 

Jag önskar verkligen att jag kunde släppa allt här för er. Allt från dag ett. Hur all min skit började och hur jag sakta började sjunka. Men jag vågar inte. Någon dag ska jag det. Men inte just nu. 

Jag lovar att jag kommer göra det den dagen jag känner att jag har äkta vänner som aldrig sviker mig (jag vet att jag har det nu också, men jag har för många som skulle kunna svika mig och börja snacka, tyvärr), den dagen jag känner att jag är stark nog att dra upp allt här, inför alla er. Det kommer vara känsligt för mig. Så extremt känsligt. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag kommer sitta och gråta när jag skriver den texten. För bara genom att skriva något som man har gått igenom som har varit så extremt jobbigt, bara DET river upp. Bara det får en att tänka tillbaka. Se huvudet i filmen rulla och man får tillbaka rysningarna i kroppen, som man hade vid den tiden. 

Men samtidigt skulle det vara så otroligt skönt att bara få skriva av sig. Från dag, alla mina händelser och allt jag har gått igenom, ända tills nu, idag. Det skulle vara skönt att få skriva hur jag kände, dela med mig med er. Det är så mycket lättare att sitta och skriva här inför er. Inte behöva titta en massa folk i ögonen utan bara skriva. Och berätta. 

 

Jag ska också vara så otroligt glad för all hjälp jag fått under dom här extremt jobbiga åren. Mest och allra störst tack till min fina mamma, Hanna Olsson och Fanny Robertsson. Dom tre som har hjälp mig mest av alla. Dom som har stöttat mig mer än någonsin och dom som aldrig har lämnat mig för ens en sekund. Jag skulle aldrig klarat någonting utan er. Jag älskar er så oerhört mycket ♥ 

 

Det jag också vill skriva och berätta är, att allt blir bättre. Någon som vaknat upp en morgon, kännt att det verkligen inte finns något att gå upp för, bara velat ligga i sängen och sedan börjat gråta för att man mår så otroligt dåligt? Ni är inte ensamma om det. Men jag lovar er, det blir alltid bättre. Är det inte bra, då är det inte slutet. Jag verkligen lovar er det. 

 

Jag började ju hos BUP för ett tag sedan, och det är någonting som verkligen inte har hjälpt på mig. Jag antar att det är olika från person till person, men MIG har det absolut inte hjälpt. Det som hjälper mig att må bättre är bara att låta mig själv vara ledsen, le när jag känner att jag verkligen vill och sen bara umgås med dom som får mig må bra PÅ RIKTIGT. Och det är inte många. Resten har jag bara kickat ut, eller så har jag inte umgåts med dom lika mycket bara. DET får mig att tänka på annat och känna att livet ändå är lite värt att leva. 

 

Gud vad deprimerad hon låter, tänker ni nu. Och ja, ni har rätt. Jag har en depression som jag har haft nu fram och tillbaka i 5 år, ibland värre och ibland bättre. Men jag har haft den hela tiden. Det är en slags diagnos men som går att bota. Man får den ofta man är med om mycket eller bara är allmänt stressad osv. Inte mår bra helt enkelt. Så ni har rätt när ni tänker att jag är deppig, för det är jag. Men jag är så himla bättre nu än vad jag var för några månader sedan. Fråga mina vänner, haha. Dom har verkligen fått vara med i alla up and downs. 

 

Mitt mål är att jag någon gång ska få må riktigt bra. På riktigt. Att jag ska kunna känna mig lycklig och att jag inte har några som helst större problem. Känns som att det var hundra år sedan det var så. Jag skulle vara så lycklig och må så bra om det var så. Det kommer ta en massa tid till att komma dit, men jag vet att jag kommer klara det. Jag är så himla dunder säker på det. Jag är stark efter allt jag gått igenom. Även fast jag ibland inte tror det, så är jag det. Bara jag vill. 

Någon dag, får ni veta allt. Men någon dag är inte idag. 

 

Det här inlägget blev rätt lalligt och jag vet inte riktigt vad jag vill få fram. Men jag kände bara att jag ville skriva av mig. Jag läser inte igenom det här en gång till nu, utan om det är stavfel och meningar är konstiga eller nått liknande så är det därför. Nu har ni något långt att läsa ifall ni har tråkigt haha. 

Och kom ihåg, om ni någon gång har något ni går omkring och bär på så tveka ALDRIG på att berätta det för någon. Någon du verkligen litar på. Om du inte känner att du har någon du litar på så kan du alltid höra av dig till  mig, även fast du inte känner mig. Kanske inte känns jätte bra, men då vet du det iaf. Att jag finns. För det är något jag gärna vill. Jag vill gärna hjälpa andra som mår dåligt. För jag vet själv hur det är att må så. Så tveka aldrig. Att gå omkring och bära på en massa saker, det mår man aldrig bra av. Tro mig.