veronicaburman

Allt är så jävla mycket. Får tillbaka bilderna i huvudet. Allt spelas upp som en film igen. När jag stod där vid bron och var hundra procent säker på att ta steget, men i sista sekund hejdar mig. I sista sekund går tillbaka, med tårar rinnandes ner för kinderna och med smärta i kroppen. Så ont att man viker sig i och faller ihop. 

Eller när jag står vid berget på Gotland. Och är så nära. Så himla nära. 

 

Eller "Gör det, annars dödar jag din familj" och sen "Du berättar inte det här för någon, fattar du?! Jag dödar dig och din familj då". Jag var 10 år. Hur kan man vara en sån idiot? En riktig idiot. Jag förstår inte. Han har förstört allt. Min halva barndom. Han har format mig till den jag är. En tråkig person som tänker för mycket. Är deppig hela tiden typ. Han har fått mig att tänka att jag ska ta mitt liv. Att jag inte är värd någonting, är värdelös. Jag vill så gärna mörda honom. Stycka honom. Få honom att känna samma smärta som jag kännt och känner. Men det kommer jag aldrig lyckas med. För den smärtan är obeskrivlig, och jag kommer alltid få leva med den. Vare sig jag vill eller inte. 

 

Bilder spelas upp från när jag står med fingrarna i halsen, frustrerad över att jag inte får upp nånting. Men det fanns inget att spy upp, för jag hade inte ätit något. Det ända som kom upp var vatten och magsyra som fräte i halsen. Jag ser mig själv sitta på toalettlocket och gråta. I panik. Har svårt att andas. 

Jag får tillbaka minnen från när jag var ute på promenad på kvällarna, själv, med musik i öronen, och helt plötsligt inte kan andas, inte kan ta ett steg. Faller ihop och skriker. 

 

Dom allra jobbigaste minnerna jag har dyker upp igen. Jag ser dom varje dag, vart jag en kollar. Det förstör mig. Får mig att blicka bakåt ist för framåt. Jag orkar inte mer. Och nu att jag ska sitta och prata om alla dom här sakerna med Soc... det kommer vara jobbigt. Så extremt jobbigt. Vet helt ärligt inte om jag kommer klara av det. Hjälp mig, någon.