veronicaburman

En sån där kväll då inget känns som det ska. Då man är inne i sin egna bubbla & alla andra utanför är i en annan dimosion, ett annat liv. Jag gick ut på en promenad nu ikväll, rökte lite bara & tänkte över mitt liv under dessa 15,5 åren. Jag anser inte att mitt liv har varit det mest smärtfria & bästa. Många har haft det otroligt mycket värre, men det jag gått igenom har varit jobbigt nog för mig. När jag var 10 år så fick jag mina första självmordstankar. Jag tyckte inte att en så äcklig & skabbig person skulle få finnas, en sån äcklig & skabbig person som mig. Det som hände mig när jag var 10 år satte stora spår i hela mitt liv & ända fram tills nu, 5,5 år senare. Det är skillnad på att bli våldtagen & det som jag råkade ut för. För mig blev det enklare att lägga all skuld på mig. Det är två helt olika grejer & båda är lika jobbiga på sitt sätt. Men de jobbigaste för mig var nog det att jag la all skuld på mig själv.. För det var ju faktiskt jag som gjorde så att det ens skedde, ingen tvingade mig ju eller slet av mig kläderna eller nått annat dramatiskt. Det var ju faktiskt jag som gjorde allt.. Helt själv. Ungefär så gick mina tankar när jag var 10 år. Att allt var mitt fel. Och det var ju faktiskt det. Hade jag bara sagt nej & stängt igenom dataskärmen så hade det ju aldrig hänt, ellerhur? Så då undrar jag än idag, vem vill vara vän med en sån människa som mig? Vem vill ha en sån tjej som mig till sin flickvän? Vem vill ha ett sånt barn som mig till sitt eget? Vem vill ens ha en sån som mig? Hade alla jag känner vetat om exakt hur det var & hur allt var, så hade jag aldrig haft någon kvar. Ingen hade velat ha mig & alla hade stuckit på en gång. Mina föräldrar hade skämts över mig, och det är de sista jag vill. Jag vill ha två föräldrar som är stolta över mig & för vad jag gjort bra. Jag tänker fortfarande på det där.. 5.5 år senare. Hur jag stod inne på Malins badrum & försökte intala mig hur jävla bra jag var. Eller hur jag försökte förklara för mamma den där kvällen om vad jag varit med om med hjälp av en film, men hon fattade inte. Jag ville bara skrika det rakt upp i ansiktet på henne, men jag fick inte fram ett ord. Eller hur jag ironiskt berättade det för Hanna men innrst inne högg det i mitt hjärta & jag höll bak tårarna. Jag var 10 år. 10 år. En 10 åring ska leka häst och tänka på godis & glass. En 10 åring ska inte veta vad sex betyder ens & en 10 åring ska verkligen inte göra det jag gjorde, så vad var det som var fel på mig? Varför gjorde jag det & ingen annan? Varför just jag? 

Det har sänkt mitt självförtroende sjukt mycket. Jag känner mig alltid äcklig, jag vågar inte visa min kropp & jag tror att det är pga denna händelse som jag fick mina ätstörningar.

Mitt självförtroende har under flera år legat på botten. Pga flera orsaker. Och snart vet jag inte ens vem jag är längre. Vem är jag? Veronica ja, men vem är hon? Jag känner inte igen mig själv längre. Jag vet inte vad jag tycker längre och jag vet inte vad jag känner längre, om nånting. Jag står hela tiden nånstans där mittemellan. Jag vill veta vem jag själv är igen.. 

Jävla Hedda. Äckliga horfitta. Jag har så jävla mycket hat till den personen att jag inte ens förstår det själv. Helt ärligt, skulle jag kunna mörda någon så skulle hon vara den första. Fast nu skulle jag ju aldrig kunna det så de är bara att glömma. 

Hedda är bättre än mig, finare än mig, snyggare än mig, bättre kropp, bättre personlighet.. Ja helt enkelt är hela hon mycket bättre än mig. Jag förstår att Kevin valde henne före mig. Det skulle jag också gjort om jag var kille. Jag skulle valt alla före mig, utan tvekan. Jag är en riktigt äcklig person. Riktigt äcklig är du Veronica. Likadant Frida, finare hår, kropp, säkert skitrolig osv.. Fan fan fan fan fan fan. jag duger helt enkelt inte, jag är för äcklig & ful. Tyvärr. Men nån måste väl vara det antar jag. 

Jag tror min svartsjuka baseras på mitt dåliga självförtroende.. Och jag hatar det. Ibland önskar jag att jag inte kände någonting. Inget alls. Ingen kärlek & ingen hat. Varken till mina föräldrar, väböner eller pojkvän. Bara att jag var helt neutral. För det är jobbigt att känna saker. Man blir ledsen & sårad. Det blir man alltid i slutändan. Vänner sviker, du blir sårad & ledsen. Pojkvän är otrogen eller gör slut, du blir sårad & ledsen. Föräldrar dör, du blir sårad & ledsen. Därför ska man egentligen inte stå nära någon, för då blir man aldrig sårad eller ledsen. 

Mina självmordstankar började när jag var 10 år. Jag ville verkligen inte leva längre. Jag berätta faktiskt för mamma då, jag kommer ihåg att jag sa "mamma, när jag håller i en köttkniv & ska skära något så vill jag ta in den i min kropp istället" haha stackars mamma, sNacka om att hon blev rädd. Efter det lät hon mig inte hålla i ens en vanlig markniv på ett bra tag haha. Mamma <3 jag saknar henne. Hon är alltid väldigt snäll mot mig faktiskt. Jag kommer ihåg när jag bara bodde hos henne varannan helg när jag var liten pga att jag inte ville vara hos henne.. hon grät varje kväll & jag kunde höra henne. Hon kände sig som en dålig mamma för att vi alltid fick flytta runt, hon gjorde allt för att jag skulle vilja komma till henne men varje gång slutade det med att jag ringde pappa tusen gånger & grät & sa att jag saknade han, så han fick komma & hämta mig. Förlåt mamma.. Jag vet att du inte haft det lätt. Jag vet att du gjorde allt i din makt för att jag skulle vilja vara hos dig.. Men du ska veta att du är den bästa mamman på jorden & jag är glad för allt du gjort för mig. Varje gång Isabel har snackat skit om dig har jag gått in på mitt rum & börjat gråta. för ingen får snacka skit om min mamma. Hon hjälper mig alltid genom allt. Vem var det som fanns där som mest när det där som hände mig när jag var 10? Jo mamma. Hon är världens finaste människa. 

Men ibland blir jag bara trött på att fortsätta leva. Fortsätta rulla bandet liksom. Ibland vill jag bara ta slut på allt. Se vad som händer efter. Helt ärligt, så har jag faktiskt redan skrivit ett hejdå brev till alla mina nära. Min familj, mina närmsta vänner & min pojkvän. Dom som betyder mest. Jag skrev det för några månader sedan, ifall att liksom. Hanna är den ända som vet om att jag har gjort det. Så om jag någon gång skulle sluta leva, så skulle jag iallafall inte lämna mina nära tomhänta <3 jag låter som ett emo nu haha, det är jag inte. Men det är faktiskt sånt här jag tänker på, det är sånt här som rullar i mitt huvud, tillsammans med tusentals andra saker. Det är skönt att skriva av sig på kvällen. Alla tankar man har, strunta i vad man skriver för det är ändå ingen som ser. Bara jag. Det var längesen jag skrev av mig faktiskt, hade glömt hur skönt det var. Men nu måste jag sova, ska upp tidigt imorgon, natti