veronicaburman

Sommaren tog med sig mycket när den gick. Under denna sommar har jag mått så underbart bra. Jag har verkligen umgåtts med personer jag bryr mig om & som får mig att må så bra. Jag har så mycket minnen, så mycket minnen som aldrig kommer upplevas igen. Som till exempel att ha fått spendera större delen av början på sommaren med min förra klass. Den tiden kommer aldrig upplevas igen. Det kommer aldrig vara vi, 9A, igen. Aldrig mer ha sega NO lektioner tillsammans där mer än hälften av klassen sov, aldrig få argumentera mot Palles dåliga ursäkter i brist på annat att göra, aldrig få höra Anna Lena lacka sönder på oss & skrika sina konstiga ord som "morfaru" eller liknande, aldrig mer ha de djupa diskussionerna på syslöjden, aldrig mer få Stefan att skratta med våra konstiga idéer på musiken, inte heller få se hans nöjda leende när vi gör något han blir stolt över, aldrig mer komma halvt springandes i Arkaden & höra Netti & Annelie sucka & påpeka att man är sen, aldrig mer sitta vid borden i Arkaden & titta uttråkat på killarna när dom spelar pingis, aldrig mer dricka vatten hos skolsyster & aldrig mer ligga utanför skolsyster & vila. Det finns så mycket som aldrig kommer tillbaka. 9A var en speciell klass, jag vet det. Den var unik & jag saknar den så mycket. Jag får ont i magen när jag tänker tillbaka. Ösbyskolan & 9A var mitt hem. Det var min trygghet i så många år. Jag älskar det och kommer alltid göra. Min saknad är så stor! Om man kunde spola tillbaka tiden & pausa så hade det varit slutet av 9an. Jag hade aldrig velat gå vidare. Jag hade bara velat stanna med alla för evigt. För det är just det som är problemet, jag vill inte gå vidare. Jag vill inte släppa taget om den bästa tiden i mitt liv, även fast jag måste. Det känns som att alla har lyckats gå vidare så otroligt bra, alla förutom jag. Jag tänker fortfarande tillbaka på det varje dag. På oss, 9A. Jag tror aldrig att jag har saknat en 80 minuters NO lektion med Palle så mycket som jag gör nu. Jag skulle göra vad som helst för att få en till dag med min klass igen. En till helt vanlig skoldag i Ösbyskolan med 9A. För att för en enda dag få må bra. Ha ett leende på läpparna & umgås med de personer som känner mig bäst. Jag vill tacka 9A för allt. För att ha stått ut med mig i alla dessa år, trots att jag period vist varit en bitch, hehe. Ni har varit min trygghet & jag insåg inte förens slutet vilken betydelsefull plats ni alla har hos mig. Och tack Ösbyskolan, för allt ni gjort för mig. Men 9A, jag saknar er varje dag. Varje varje varje varje dag tänker jag på er. Men det är dags att gå vidare nu. Kommer aldrig glömma oss,

jag älskar er. 

 

Som en bomb skulle jag kunna släppa allt nu. Allt som har fått mig att sakta rasa ända sedan jag var 9 år. Redan tidigare började jag rasa, utan att jag själv förstod det. Eller någon annan. 

Jag har varit med om mycket. Jag säger aldrig att jag har varit med om det värsta och jag är fullt medveten om att det finns folk som varit med om saker som är så mycket värre. Men jag har varit med om mycket. För mycket för att vara jag. För mycket för att jag ska palla ta emot allt och för mycket för att jag ska kunna hantera det på rätt sätt. 

"Man får aldrig mer än vad man orkar med" hörde jag någon en gång säga. Den personen måste vara väldigt svag och rädd. Den personen måste vara en sådan person som alltid levt inom sin egen bubbla. En sån där tråkig person som aldrig fått vara med om någonting. För den personen har så fel. Jag vet att man kan få mer än vad man orkar med. Jag har varit med om det. Flera gånger. Och jag är hundra procent säker på att flera fått ta emot för mycket. Så lyssna aldrig på den meningen. Aldrig någonsin. 

 

Jag har legat på botten, så himla länge. I ca 5 år har jag varit där nere. Visst, jag har skrattat, jag har kännt mig lycklig, jag har varit glad. Men aldrig på det där äkta sättet. Det jag drabbades av när jag var 10 år fick mitt självförtroende att sjunka till minus flera miljoner. Det fick mig att stänga in mig och sjunka. Sen dess har jag legat där nere och försökt leva ett "normalt" liv, men efter ett tag inser man att det verkligen inte går. Det går inte att leva ett "normalt liv" när man har sjunkit så långt. När man varje dag får panikattacker och får svårt att andas. När man alltid går runt och tänker. När man aldrig riktigt kan bjuda på ett riktigt och äkta leende. När man aldrig kan känna sig sådär lycklig på riktigt. Helt ärligt, så kommer jag inte ihåg vem jag var innan jag var 10. Jag kommer inte ihåg hur den där lyckliga känslan känns och jag kommer inte ihåg hur ett äkta skratt känns. 

Jag börjar må bättre nu. Få årdning på mitt liv igen och börja kunna ta mig uppåt. Men jag kommer alltid ha såren kvar. Vissa sår som aldrig läker. Vissa sår som jag kommer få leva med blödandes tills jag dör. Man önskar att man hade gjort annorlunda från början, men man vet att det är omöjligt att ändra på. Jag önskar att jag var som alla dom där andra i min ålder. Som bara har killproblem att tänka på. Killproblem är aldrig kul heller, det är absolut inte det jag säger. Jag vet själv att det är ett helvete vid vissa tillfällen. Men det känns som att det skulle vara så mycket enklare än allt som jag måste gå runt och tänka på. 

 

Jag önskar verkligen att jag kunde släppa allt här för er. Allt från dag ett. Hur all min skit började och hur jag sakta började sjunka. Men jag vågar inte. Någon dag ska jag det. Men inte just nu. 

Jag lovar att jag kommer göra det den dagen jag känner att jag har äkta vänner som aldrig sviker mig (jag vet att jag har det nu också, men jag har för många som skulle kunna svika mig och börja snacka, tyvärr), den dagen jag känner att jag är stark nog att dra upp allt här, inför alla er. Det kommer vara känsligt för mig. Så extremt känsligt. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag kommer sitta och gråta när jag skriver den texten. För bara genom att skriva något som man har gått igenom som har varit så extremt jobbigt, bara DET river upp. Bara det får en att tänka tillbaka. Se huvudet i filmen rulla och man får tillbaka rysningarna i kroppen, som man hade vid den tiden. 

Men samtidigt skulle det vara så otroligt skönt att bara få skriva av sig. Från dag, alla mina händelser och allt jag har gått igenom, ända tills nu, idag. Det skulle vara skönt att få skriva hur jag kände, dela med mig med er. Det är så mycket lättare att sitta och skriva här inför er. Inte behöva titta en massa folk i ögonen utan bara skriva. Och berätta. 

 

Jag ska också vara så otroligt glad för all hjälp jag fått under dom här extremt jobbiga åren. Mest och allra störst tack till min fina mamma, Hanna Olsson och Fanny Robertsson. Dom tre som har hjälp mig mest av alla. Dom som har stöttat mig mer än någonsin och dom som aldrig har lämnat mig för ens en sekund. Jag skulle aldrig klarat någonting utan er. Jag älskar er så oerhört mycket ♥ 

 

Det jag också vill skriva och berätta är, att allt blir bättre. Någon som vaknat upp en morgon, kännt att det verkligen inte finns något att gå upp för, bara velat ligga i sängen och sedan börjat gråta för att man mår så otroligt dåligt? Ni är inte ensamma om det. Men jag lovar er, det blir alltid bättre. Är det inte bra, då är det inte slutet. Jag verkligen lovar er det. 

 

Jag började ju hos BUP för ett tag sedan, och det är någonting som verkligen inte har hjälpt på mig. Jag antar att det är olika från person till person, men MIG har det absolut inte hjälpt. Det som hjälper mig att må bättre är bara att låta mig själv vara ledsen, le när jag känner att jag verkligen vill och sen bara umgås med dom som får mig må bra PÅ RIKTIGT. Och det är inte många. Resten har jag bara kickat ut, eller så har jag inte umgåts med dom lika mycket bara. DET får mig att tänka på annat och känna att livet ändå är lite värt att leva. 

 

Gud vad deprimerad hon låter, tänker ni nu. Och ja, ni har rätt. Jag har en depression som jag har haft nu fram och tillbaka i 5 år, ibland värre och ibland bättre. Men jag har haft den hela tiden. Det är en slags diagnos men som går att bota. Man får den ofta man är med om mycket eller bara är allmänt stressad osv. Inte mår bra helt enkelt. Så ni har rätt när ni tänker att jag är deppig, för det är jag. Men jag är så himla bättre nu än vad jag var för några månader sedan. Fråga mina vänner, haha. Dom har verkligen fått vara med i alla up and downs. 

 

Mitt mål är att jag någon gång ska få må riktigt bra. På riktigt. Att jag ska kunna känna mig lycklig och att jag inte har några som helst större problem. Känns som att det var hundra år sedan det var så. Jag skulle vara så lycklig och må så bra om det var så. Det kommer ta en massa tid till att komma dit, men jag vet att jag kommer klara det. Jag är så himla dunder säker på det. Jag är stark efter allt jag gått igenom. Även fast jag ibland inte tror det, så är jag det. Bara jag vill. 

Någon dag, får ni veta allt. Men någon dag är inte idag. 

 

Det här inlägget blev rätt lalligt och jag vet inte riktigt vad jag vill få fram. Men jag kände bara att jag ville skriva av mig. Jag läser inte igenom det här en gång till nu, utan om det är stavfel och meningar är konstiga eller nått liknande så är det därför. Nu har ni något långt att läsa ifall ni har tråkigt haha. 

Och kom ihåg, om ni någon gång har något ni går omkring och bär på så tveka ALDRIG på att berätta det för någon. Någon du verkligen litar på. Om du inte känner att du har någon du litar på så kan du alltid höra av dig till  mig, även fast du inte känner mig. Kanske inte känns jätte bra, men då vet du det iaf. Att jag finns. För det är något jag gärna vill. Jag vill gärna hjälpa andra som mår dåligt. För jag vet själv hur det är att må så. Så tveka aldrig. Att gå omkring och bära på en massa saker, det mår man aldrig bra av. Tro mig. 

 

Hanna Maria Olsson. 14 år. Född 1 Juli 1998. Har världens sötaste lockiga hår som hon själv hatar. Hon älskar pasta och ostsås & "Richards köttbullar". Hon äter aldrig smör, ost (jag vet, konstigt att hon älskar ostsås), fil, youghurt, grädde & hon dricker aldrig mjölk. Hennes favorit kanal är Disney Chanel och så älskar hon dokumentärer eller kunskapskanalen, hon gjorde det iallafall. Hon har den konstigaste humorn man kan tänka sig och kan få ett skratt som liknar en gris. Hon är nästan envisare än mig och gillar inte att ha all uppmärksamhet på sig. Hon älskar att ligga och kolla på film. Hanna Maria Olsson. Den bästa jag vet. 

 

Jag kommer ihåg det som igår. Vi var 6 år & lekte i Gula villan med Astrid, Malin, Veronika, Filippa och några andra. Astrid bestämmde vad vi skulle vara för "figurer" och du blev katt och jag skulle vara älva. Vi båda gillade inte våra figurer, så vi hoppade ur leken. Vi två, du och jag, hatade varandra. Vi var dom där som alltid hamnade i bråk med varandra. 

Men eftersom att du inte hade någon annan att leka med efter att du hade hoppat ur leken, och lika så för mig, så blev vi nästan tvugna att leka med varandra. Hur mycket vi än nu hatade varandra. 

Men glöm aldrig bort, äkta kärlek och vänskap börjar oftast med bråk. Jag har varit med om det två gånger nu. Med dig, och Fanny. Mina allra allra närmaste vänner. Så jag menar, det måste ju betyda att det faktiskt är så. 

 

Men i alla fall, efter den dagen blev du min bästavän. Och den platsen har du aldrig förlorat, och kommer aldrig förlora heller. Den är din, bara din. I 8-9 år har du varit det viktigaste jag vet. Du som gör så att allt känns lite enklare, du som alltid har en axel att gråta emot, du som tårkar mina tårar när allt är som tuffast och du som alltid får mig att le hur jag än mår. Det är rätt otroligt hur mycket du pårverkar mig. Jag känner verkligen av när jag har varit ifrån dig för länge. Antagligen för att jag är så beroende av dig, efter allt vi har gått igenom tillsammans. Tårar, skratt, jobbiga perioder, bra perioder, dåliga minnen, bra minnen & en jävla massa sjukt som bara du och jag kan gå igenom haha. 

 

Tänk bara... tänk bara på alla minnen vi har tillsammans. Det är många. 

Kommer du ihåg när vi varje fredag bäddade i ditt vardagsrum och så låg vi med täcken, massa kuddar, popcorn och chips & tittade på Let's Dance? Hela familen. Du, jag, Emma, Elina, Camilla & Henrik. En ända stor familj. Det var vi. Jag har nästan bott mer hemma hos dig än hemma hos mig själv. Hos dig var min trygghet. Det var alltid som vanligt när jag kom dit. Ni allihop fick mig alltid på så bra humör. Ni var speciellt viktiga för mig när allt var så rörigt runt omkring mig. Ni, hela familjen Olsson, betyder så extremt mycket för mig. Jag älskar er oerhört mycket och kan inte tacka er nog för all hjälp jag fått av er. Tänker fortfarande tillbaka ofta på er, och minns hur bra jag mådde hos er. Jag vill bara få tillbaka tiden. 

 

Kommer du ihåg när vi, varje söndag, var på True talent? Våran stora björn, Tommy Körberg, Danny, Pernilla och alla andra. När det alltid slutade med att vi satt uttråkade där uppe och satt på golvet och åt godis ist för att kolla på programet haha. Eller när vi skulle ta en bild på oss två nere vid scenen, och så kommer en kille och frågar om han ska hjälpa till att ta bilden & du ba "ja tack" medans jag säger "nej!!" för att jag är rädd att han ska ta mobilen och springa där ifrån, haha. 

 

Kommer du ihåg när vi var på Så ska det låta och inspelningen tog ca 6 timmar och vi var så himla uttråkade på slutet? Jag kommer ihåg att jag & Tomas fick sitta och slå till dig på knät när filmkameran kom mot oss för att du inte skulle sitta och pilla dig i munnen och se jätteutråkad ut, haha. 

Och när vi sen fick gå in i bollibompa studion, det var värsta drömmen. 

 

Kommer du ihåg när vi retade FR? Vi gömde oss under hennes alltan och så klädde du ut dig och skulle gå och kolla om hon var där, och just då kommer hon och det ända jag ser är dig komma i en full jävla fart ner för backen och skriker "DU FÅR KLARA DIG SJÄLV!!" och där sitter jag & så kommer FR.. hahahah. Störda vi var. 

 

Kommer du ihåg när vi var "dom där två" i skolan hela tiden? När det alltid var du och jag som hördes i trappan komma sjungandes så det ekade i hela byggnaden. Och alla suckade och tänkte "Vivvi & Hanna..". 

Eller när vi alltid bråkade, men det slutade bara med att vi stod och kollade på varandra och asgarvade. 

 

Kommer du ihåg när du var med på mitt land och vi varje kväll gick och köpte två påsar med chips, riskakor, popcorn och en massa annat? Tillslut stank det i våran stuga som fan. Usch, vad det luktade äckligt haha. Och när vi stod som två fån och hoppade på den där studsmattan. Eller när vi bestämmde oss för att sova på studsmattan och så kom Anton och hans kompis och skrämmde oss och vi höll på att kissa på oss för att vi blev så rädda. Sen var vi vakna hela natten och gick upp klockan 5 på morgonen. Eller ja, jag tvingade dig upp och tjatade om att "det här är minnen Hanna!!". 

Eller när vi blev jagade av den där läskiga killen i Täby centrum och satte oss på fel buss och åkte långt åt helvete. Sen när vi kom tillbaka till centrum efter säkert 1 timme så sitter han vid bussen och väntar på oss.. åherregud vad rädd jag var. 

 

Kommer du ihåg när du precis hade kommit hem från Cypern och någon timme senare gick och träffade mig? Vi köpte kyckligklubba och satte oss på en brygga vid vattnet. Sen visade det sig vara en annans brygga så dom kom ut och sa till oss och tjatade som fan så tillslut skrek du "MEN JA VI HÅLLER PÅ ATT PACKA IHOP!" och bara för att vi var så sura på dom och inte orkade gå och slänga kycklingen i papperskorgen så slängde vi den direkt i vattnet så att den flöt runt där. 

 

Kommer du ihåg alla våra kompishalsband som vi har haft? Men som jag alltid råkade slarva bort och du blev lika sur varje gång. Haha, förlåt älskling. 

 

Kommer du ihåg när vi var små och du alltid slog mig i magen när du var sur på något annat? Så jag fick skit ont i magen och du bara skrattade, hahahah. 

 

Kommer du ihåg när vi planerade High School Musical teatern? Vi älskade dom filmerna, och det gör jag fortfarande. Just för att vi två har så mycket minnen från dom. 

 

Egentligen tycker jag att det är helt otroligt att du fortfarande står kvar vid mig efter alla dessa år. Du har funnit där, dag som natt i mer än hälften av mitt liv. Jag har kunnat dela grejer med dig som du inte har berättat för någon. När jag har haft det rörigt hemma så har du alltid funnits där, så att jag kan gråta mot din axel. När jag hade det jobbigt med Filip fanns du där och gav mig ord som fick mig att må så mycket bättre. När jag hade ätstörningar & när dom kommer tillbaka så är du där och skakar vätt i mig. När vi var 10 år och det där hemska hände mig.. då kunde jag berätta det för dig och du sa det inte vidare till någon. Fast vi var så små. Dom ända som också visste var Camilla & Henrik, men det var självklart för mig. Dom är mina extra föräldrar. 

Men under den perioden fanns du där för mig upp till 210% och vi var bara 10 år. Det visar bara vilken äkta vän du är. Aldrig ska jag lämna dig. Ett stort tack ska du ha för alla gånger du hjälper mig. Jag kan inte ens förklara hur mycket du har hjälpt mig med allt och hur mycket du betyder för mig. 

 

Jag vet att jag har svikt dig med en massa saker. Att jag inte har funnits där för dig lika mycket som du funnits där för mig. Att jag har gjort dig så orolig att du inte kan sova om nätterna. Att jag har fått dig att gråta och må så dåligt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Så himla mycket förlåt. Jag har skärpt mig nu. Jag ska inte göra dig orolig mer. Jag ska skärpa mig, för din skull. Du ska må bra när du pratar med mig, när du är med mig och när du ser mig, inte bli orolig och rädd för mig. Du ska bli lika glad som jag blir varje gång jag ser dig, hör ditt namn, ditt skratt, din röst eller är med dig. Om det ens är möjligt. Men då har vi iallafall något att sträva emot. Och vi börjar här och nu. Du och jag, vi klarar allt. Hanna och Veronica. Veronica och Hanna. 

Jag älskar dig, mest av allt. Min bästavän. ♥

 

 

Det bästa som finns. Mamma. Du är bättre än alla andra tillsammans. 

Jag är sååå stressad. Har varit hemma från skolan i 1 & en halv dag och ligger redan efter. I allt typ. Jag pallar inte. Stressar fan sönder. Varför ska dom ha så jävla mycket i 8an för? Allt blir bara värre då. Alla ungdommar blir mycket mer stressade, och inte fan går nått utav det lärarna lär oss in i huvudet! Allt går bara in och sen ut för att det redan finns så mycket annat att tänka på. När man pluggar till prov/läxförhör så pluggar man bara så att man kan det tills den dagen, sen dagen efter är mer än hälften glömt. Allt slutar med att det ända man gör om dagarna är att plugga, och man får fortfarande inte allt gjort. Man har ingen jävla fritid längre. Bara man skiter i plugget 1 eftermiddag/kväll så ligger man fan efter. Tycker inte det är rätt! Vi får sån jävla press på oss. 

Först allt det här med att vi tjejer ska sminka oss på det sättet, vi ska ha tight kropp, vi ska bete oss så, och göra så och lalala. Killar ska se ut så, om dom gillar Justin Bieber är dom bögar och blablabla. Bara DET är en sån jävla press. Att man hela tiden måste typ spela nått? Jäkligt lätt för vissa att säga "men skit i vad alla andra säger" men nej, det är inte att bara skita i vad alla andra säger. För man bryr sig om vad andra tycker. Jag bryr mig iaf, och jag vet att det finns sååå många andra tjejer som också bryr sig. Vissa vågar erkänna det, andra inte. Jag erkännr nu. Jag bryr mig så sjukt mycket om vad andra ska tycka om mig. Visst är jag stark och så, men dom flesta tjejer bryr sig på något sätt. Alla blir rädda för varandra och alla ska visa sig vara bättre än den andra. Den som har flest likes på sin bild är den som är snyggast och lalala. 

 

Om jag ska säga min åsikt så tycker jag fan inte det är konstigt att vi umgdommar börjar röka och dricka! För med all den här jävla pressen från alla olika håll så är det inte lätt. Inget är lätt. Man vill bli omtyckt av både killar och tjejer, man ska inte plugga för mycket för då blir man pluggis, utan man ska helst ha lite attetyd och skita i det mesta som har med skolan att göra. Samtidigt så hör man i huvudet hela tiden sig själv säga att man borde plugga. Få bra betyg och lyckas. Men man vågar inte. För man är rädd för vad alla andra ska tycka. Man blir stressad och osäker. För man har olika sidor i sig själv som säger olika saker. Stressad över plugget för man hör hur mycket läxor och skit man har, men samtidigt vill man inte göra det för då klassas man så tönt. Man måste se bra ut varje dag för att ens bli omtyckt. 

Nej, jag tycker det här är så jävla fel. Jag tycker det inte är konstigt att vi ungdommar dricker och röker, som jag skrev. Det är fan ens ända chans att släppa allt och ha KUL på riktigt. Iallafall när man dricker. 

Rökningen är det lätt att man börjar med när man har all den här pressen. Man blir lugnare och det känns bra. Det är också lätt att börja med det för det är nått många gör. Det är lite "förbjudet" och man vill testa & tillslut har man börjat. 

Jag tycker hur vi lever är så jävla sjukt. Kom igen, vi är 14 år (och yngre & äldre) och har redan den här pressen. Vart fan ska det här sluta? 

 

På lördag tar jag resväskan och flyger till Spanien. Ni förstår inte min lycka. Två veckor i världens bästa land med världens bästa vän. Inget kan bli bättre. Under dessa två veckor kommer jag då inte blogga någonting. Kanske slänger upp något ibland, men inte ofta alls. Iofs så har jag ju knappt några läsare kvar och bloggar inte sådär jätte intressant. Kommer ihåg förra sommaren när jag skulle iväg två veckor till Spanien, då gjorde jag 3 inställda per dag i alla fjorton dagar. Helt sick. Hur fan orkade jag? Jaja, läsarna verkade gilla det iallafall, men sån tur har ni inte i år. 

Kollar igenom massor av bilder och videos från Spanien förra året. Gud vad jag och Fanny var små, men fyfan vad kul vi hade det! Lika kul iår, om inte ännu roligare ska vi ha det. Lyssnar på lite låtar som får mig att tänka på Spanien också. Allt känns suveränt. Ska bli skönt att komma ifrån allt skit här. Kommer garanterat gråta när vi ska hem igen, men så långt behöver jag inte tänka. Först ska jag ha två helt underbara veckor. Ligga på stranden hela dagen, sen ut på kvällen och vara ute hela natten. Det ända som är synd är att de första 3 dagarna där nere kommer jag ha mens. Så kommer mest ligga och sola då och skiter i att bada. Tycker det känns äckligt fast jag vet att man kan. Men sen..... åååå kan inte vänta. ♥

jag längtar ihjäl. 

Går inte att beskriva hur mycket jag saknar er. Ni är världsbäst! 

Jag är så glad att jag har den mamma jag har. Världens bästa mamma som jag kan prata om allt med. 

Förlåt för alla gånger. Jag älskar dig verkligen ♥