Mörkare tider

Det märks tydligt att sommaren är över. Tillskillnad från varma dagar och sena samt ljusa nätter så är det istället iskallt & mörkt dygnet runt. Solen tittade faktist fram pyttelite idag & jag blev helt chockad. Jag har inte sett solen på evigheter känns det som så det kändes skönt att se den. Liksom få det bekräftat att den finns där, gömd bakom alla tjocka gråa moln. 
Sommaren tog med sig mycket när den gick. Under denna sommar har jag mått så underbart bra. Jag har verkligen umgåtts med personer jag bryr mig om & som får mig att må så bra. Jag har så mycket minnen, så mycket minnen som aldrig kommer upplevas igen. Som till exempel att ha fått spendera större delen av början på sommaren med min förra klass. Den tiden kommer aldrig upplevas igen. Det kommer aldrig vara vi, 9A, igen. Aldrig mer ha sega NO lektioner tillsammans där mer än hälften av klassen sov, aldrig få argumentera mot Palles dåliga ursäkter i brist på annat att göra, aldrig få höra Anna Lena lacka sönder på oss & skrika sina konstiga ord som "morfaru" eller liknande, aldrig mer ha de djupa diskussionerna på syslöjden, aldrig mer få Stefan att skratta med våra konstiga idéer på musiken, inte heller få se hans nöjda leende när vi gör något han blir stolt över, aldrig mer komma halvt springandes i Arkaden & höra Netti & Annelie sucka & påpeka att man är sen, aldrig mer sitta vid borden i Arkaden & titta uttråkat på killarna när dom spelar pingis, aldrig mer dricka vatten hos skolsyster & aldrig mer ligga utanför skolsyster & vila. Det finns så mycket som aldrig kommer tillbaka. 9A var en speciell klass, jag vet det. Den var unik & jag saknar den så mycket. Jag får ont i magen när jag tänker tillbaka. Ösbyskolan & 9A var mitt hem. Det var min trygghet i så många år. Jag älskar det och kommer alltid göra. Min saknad är så stor! Om man kunde spola tillbaka tiden & pausa så hade det varit slutet av 9an. Jag hade aldrig velat gå vidare. Jag hade bara velat stanna med alla för evigt. För det är just det som är problemet, jag vill inte gå vidare. Jag vill inte släppa taget om den bästa tiden i mitt liv, även fast jag måste. Det känns som att alla har lyckats gå vidare så otroligt bra, alla förutom jag. Jag tänker fortfarande tillbaka på det varje dag. På oss, 9A. Jag tror aldrig att jag har saknat en 80 minuters NO lektion med Palle så mycket som jag gör nu. Jag skulle göra vad som helst för att få en till dag med min klass igen. En till helt vanlig skoldag i Ösbyskolan med 9A. För att för en enda dag få må bra. Ha ett leende på läpparna & umgås med de personer som känner mig bäst. Jag vill tacka 9A för allt. För att ha stått ut med mig i alla dessa år, trots att jag period vist varit en bitch, hehe. Ni har varit min trygghet & jag insåg inte förens slutet vilken betydelsefull plats ni alla har hos mig. Och tack Ösbyskolan, för allt ni gjort för mig. Men 9A, jag saknar er varje dag. Varje varje varje varje dag tänker jag på er. Men det är dags att gå vidare nu. Kommer aldrig glömma oss,
jag älskar er. 

cajsa

 

En sån där kväll

En sån där kväll då inget känns som det ska. Då man är inne i sin egna bubbla & alla andra utanför är i en annan dimosion, ett annat liv. Jag gick ut på en promenad nu ikväll, rökte lite bara & tänkte över mitt liv under dessa 15,5 åren. Jag anser inte att mitt liv har varit det mest smärtfria & bästa. Många har haft det otroligt mycket värre, men det jag gått igenom har varit jobbigt nog för mig. När jag var 10 år så fick jag mina första självmordstankar. Jag tyckte inte att en så äcklig & skabbig person skulle få finnas, en sån äcklig & skabbig person som mig. Det som hände mig när jag var 10 år satte stora spår i hela mitt liv & ända fram tills nu, 5,5 år senare. Det är skillnad på att bli våldtagen & det som jag råkade ut för. För mig blev det enklare att lägga all skuld på mig. Det är två helt olika grejer & båda är lika jobbiga på sitt sätt. Men de jobbigaste för mig var nog det att jag la all skuld på mig själv.. För det var ju faktiskt jag som gjorde så att det ens skedde, ingen tvingade mig ju eller slet av mig kläderna eller nått annat dramatiskt. Det var ju faktiskt jag som gjorde allt.. Helt själv. Ungefär så gick mina tankar när jag var 10 år. Att allt var mitt fel. Och det var ju faktiskt det. Hade jag bara sagt nej & stängt igenom dataskärmen så hade det ju aldrig hänt, ellerhur? Så då undrar jag än idag, vem vill vara vän med en sån människa som mig? Vem vill ha en sån tjej som mig till sin flickvän? Vem vill ha ett sånt barn som mig till sitt eget? Vem vill ens ha en sån som mig? Hade alla jag känner vetat om exakt hur det var & hur allt var, så hade jag aldrig haft någon kvar. Ingen hade velat ha mig & alla hade stuckit på en gång. Mina föräldrar hade skämts över mig, och det är de sista jag vill. Jag vill ha två föräldrar som är stolta över mig & för vad jag gjort bra. Jag tänker fortfarande på det där.. 5.5 år senare. Hur jag stod inne på Malins badrum & försökte intala mig hur jävla bra jag var. Eller hur jag försökte förklara för mamma den där kvällen om vad jag varit med om med hjälp av en film, men hon fattade inte. Jag ville bara skrika det rakt upp i ansiktet på henne, men jag fick inte fram ett ord. Eller hur jag ironiskt berättade det för Hanna men innrst inne högg det i mitt hjärta & jag höll bak tårarna. Jag var 10 år. 10 år. En 10 åring ska leka häst och tänka på godis & glass. En 10 åring ska inte veta vad sex betyder ens & en 10 åring ska verkligen inte göra det jag gjorde, så vad var det som var fel på mig? Varför gjorde jag det & ingen annan? Varför just jag? 
Det har sänkt mitt självförtroende sjukt mycket. Jag känner mig alltid äcklig, jag vågar inte visa min kropp & jag tror att det är pga denna händelse som jag fick mina ätstörningar.
Mitt självförtroende har under flera år legat på botten. Pga flera orsaker. Och snart vet jag inte ens vem jag är längre. Vem är jag? Veronica ja, men vem är hon? Jag känner inte igen mig själv längre. Jag vet inte vad jag tycker längre och jag vet inte vad jag känner längre, om nånting. Jag står hela tiden nånstans där mittemellan. Jag vill veta vem jag själv är igen.. 
Jävla Hedda. Äckliga horfitta. Jag har så jävla mycket hat till den personen att jag inte ens förstår det själv. Helt ärligt, skulle jag kunna mörda någon så skulle hon vara den första. Fast nu skulle jag ju aldrig kunna det så de är bara att glömma. 
Hedda är bättre än mig, finare än mig, snyggare än mig, bättre kropp, bättre personlighet.. Ja helt enkelt är hela hon mycket bättre än mig. Jag förstår att Kevin valde henne före mig. Det skulle jag också gjort om jag var kille. Jag skulle valt alla före mig, utan tvekan. Jag är en riktigt äcklig person. Riktigt äcklig är du Veronica. Likadant Frida, finare hår, kropp, säkert skitrolig osv.. Fan fan fan fan fan fan. jag duger helt enkelt inte, jag är för äcklig & ful. Tyvärr. Men nån måste väl vara det antar jag. 
Jag tror min svartsjuka baseras på mitt dåliga självförtroende.. Och jag hatar det. Ibland önskar jag att jag inte kände någonting. Inget alls. Ingen kärlek & ingen hat. Varken till mina föräldrar, väböner eller pojkvän. Bara att jag var helt neutral. För det är jobbigt att känna saker. Man blir ledsen & sårad. Det blir man alltid i slutändan. Vänner sviker, du blir sårad & ledsen. Pojkvän är otrogen eller gör slut, du blir sårad & ledsen. Föräldrar dör, du blir sårad & ledsen. Därför ska man egentligen inte stå nära någon, för då blir man aldrig sårad eller ledsen. 
Mina självmordstankar började när jag var 10 år. Jag ville verkligen inte leva längre. Jag berätta faktiskt för mamma då, jag kommer ihåg att jag sa "mamma, när jag håller i en köttkniv & ska skära något så vill jag ta in den i min kropp istället" haha stackars mamma, sNacka om att hon blev rädd. Efter det lät hon mig inte hålla i ens en vanlig markniv på ett bra tag haha. Mamma <3 jag saknar henne. Hon är alltid väldigt snäll mot mig faktiskt. Jag kommer ihåg när jag bara bodde hos henne varannan helg när jag var liten pga att jag inte ville vara hos henne.. hon grät varje kväll & jag kunde höra henne. Hon kände sig som en dålig mamma för att vi alltid fick flytta runt, hon gjorde allt för att jag skulle vilja komma till henne men varje gång slutade det med att jag ringde pappa tusen gånger & grät & sa att jag saknade han, så han fick komma & hämta mig. Förlåt mamma.. Jag vet att du inte haft det lätt. Jag vet att du gjorde allt i din makt för att jag skulle vilja vara hos dig.. Men du ska veta att du är den bästa mamman på jorden & jag är glad för allt du gjort för mig. Varje gång Isabel har snackat skit om dig har jag gått in på mitt rum & börjat gråta. för ingen får snacka skit om min mamma. Hon hjälper mig alltid genom allt. Vem var det som fanns där som mest när det där som hände mig när jag var 10? Jo mamma. Hon är världens finaste människa. 
Men ibland blir jag bara trött på att fortsätta leva. Fortsätta rulla bandet liksom. Ibland vill jag bara ta slut på allt. Se vad som händer efter. Helt ärligt, så har jag faktiskt redan skrivit ett hejdå brev till alla mina nära. Min familj, mina närmsta vänner & min pojkvän. Dom som betyder mest. Jag skrev det för några månader sedan, ifall att liksom. Hanna är den ända som vet om att jag har gjort det. Så om jag någon gång skulle sluta leva, så skulle jag iallafall inte lämna mina nära tomhänta <3 jag låter som ett emo nu haha, det är jag inte. Men det är faktiskt sånt här jag tänker på, det är sånt här som rullar i mitt huvud, tillsammans med tusentals andra saker. Det är skönt att skriva av sig på kvällen. Alla tankar man har, strunta i vad man skriver för det är ändå ingen som ser. Bara jag. Det var längesen jag skrev av mig faktiskt, hade glömt hur skönt det var. Men nu måste jag sova, ska upp tidigt imorgon, natti 
 

Kaos

Allt är bara kaos. Vet inte hur länge till jag orkar. Jag försöker göra allt så rätt, men precis in i det sista så vänder det och blir bara så fel. Är jag en av dom? En av dom som är för svag för livet och en av dom som ger upp? Det har pågått så länge nu. I snart fem år har det här varit mitt liv. 
Det läskiga är att förut hade jag anledningar till att må såhär dåligt, men jag har inte det längre. Inte en ändaste jävla anledning. Förutom att jag alltid skapar problem och drama. 
 
Jag har två fina familjer. Vänner. Världens finaste, bästa & underbaraste pojkvän som jag tror att jag håller på att förlora & allt är mitt fel. Pga den andra killen. Hatar kärlek, jag verkligen hatar det. Men jag älskar Kevin, så obeskrivligt mycket. Det gör ont i mig för att jag älskar han så mycket men han är värd så jävla mycket bättre. Jag kan inte sluta bli förrvirrad för hur jag kände när jag kysste M. Jag önskar bara att kärlek inte fanns. Att alla var vänner. Eller att det bara fanns en. Bara fanns en som man hörde ihop med och resten fick man inte ens känslor för. Så att man visste exakt när det var rätt. Fan vad skönt det hade varit. 
 
Men om jag inte orkar mer, om jag ger upp & försvinner härifrån så måste jag få tacka några personer. 
 
Min pappa, för att han alltid har visat mig vad som är rätt och fel. Att han alltid har ställt upp för mig som ingen annan har. Fast han inte har varit världens bästa pappa i alla lägen, så har han alltid försökt. Och jag är evigt tacksam för det. Att just han har varit min pappa under alla dessa år. Ingen kan ta hans plats, och jag älskar han. Ens pappa är tjejers första kärlek, och det har du bevisat pappa. Richard, min pappa, jag är så stolt över dig. 
 
Min mamma, för att hon har förstått mig i alla lägen. Hon har accepterat hur jag känner och gjort det bästa av situationen. Hon har hjälpt mig upp & jag skäms för hur jag har behandlat henne. Att jag aldrig vill umgås eller att jag inte har varit hennes så mycket som hon vill. Hon är den underbaraste mamman som finns och även fast hon har sina stunder, så är hon fortfarande världens bästa mamma. Jag älskar henne så mycket så det gör ont i mig och kan inte tacka henne nog, för allt hon har gjort. Min bästa mamma, du är så stark. 
 
Isabel, fast vi två har haft det svajigt ett rätt bra tag nu så är du nog den av alla mina närstående vuxna som är mig mest lik. Det är nog det som har fått oss att krocka så ordentligt. Men du ska ha ett stort tack för allt du har gjort. Att du kom in i vårat liv ångrar jag inte en ända sekund. Du är otroligt stark, och jag menar det. Du har varit med om så mycket men ändå står du med ett leende på läpparna och försöker se allt med en posetiv syn. 
Jag ser verkligen upp till dig Isabel. Och förlåt om jag ger upp så här lätt.. du ska bara veta hur mycket du har hjälpt mig. Jag älskar dig, min fina låtsas mamma. 
 
Tomas, snällare människa än dig går inte att hitta. Hur många gånger har du inte skjutsat mig fram & tillbaka, hit & dit? Även fast jag kanske inte kommit exakt lika nära dig som Isabel, så står jag dig fortfarande nära och jag älskar dig, riktigt riktigt mycket. Ingenting hade gått utan dig & du ska ha det största tacket av alla. För att du har ett sånt otroligt tålamod med allt och alla och aldrig ger upp, på något eller någon. Du har hjälpt min mamma så himla mycket. I hennes svåraste stunder han du funnits där och burit henne. Och jag är så glad för det. Att jag har kunnat veta att du hjälper henne, att kunna ha någon att luta mig mot när det blir jobbigt för mig. Tack som fan, för allt verkligen. Jag är stolt att kunna kalla mig din bonus dotter. Riktigt jävla stolt. 
 
Robin, mitt största förlåt går till dig. Min fina lillebror som just nu ligger några rum bort och sover så sött. Den värdefullaste jag har är du och jag säger verkligen förlåt för allt. För att mamma har varit som hon varit pga mig, för alla gånger jag skrikit på dig, för alla gånger mamma kanske inte kunnat ge dig den uppmärksamhet du behöver pga mig, för alla gånger jag önskat att du inte fanns, för att jag inte funnits där på det sätt jag velat. Att du inte har fått träffa mig så ofta som du kanske vill. Att jag helt enkelt inte verkat brytt mig. 
Jag älskar dig mest av allt i hela världen. När jag var liten, lite äldre än dig, så sa jag alltid till mamma att jag ville ha en lillesyster. En syster jag kunde borsta håret på & leka med dockor med. När jag var 10 år, kom du. En lillebror. Som var tusen gånger bättre än en lillesyster. Finare lillebror finns inte & jag önskar dig världens lyckligaste liv. Kom ihåg att du är värdefull och perfekt, precis som du är. Låt ingen trycka ner dig, för du är så mycket bättre. Förlåt om jag ger upp nu, och inte kommer finns för dig alla år framöver. Men jag kommr alltid finnas i ditt hjärta & du i mitt. Robin, Botte, min bästa & finaste lillebror. Kan inte förklara hur mycket jag älskar dig. Saknar dig varje dag. Mitt hjärta. 
 
Fanny, för att i ca 3 år stått ut med mig i princip varje dag. Vad hade jag varit utan dig? Ingenting. Verkligen ingenting. Förlåt för att jag har varit en bitch mot dig ibland. Sagt extremt taskiga saker som jag ångrar så otroligt mycket. Du har fått ta så mycket skit från mig. Men jag vill att du ska veta att jag verkligen är glad över att jag har haft dig att luta mig mot, en axel att gråta mot. Det har bettyt så mycket. Under mina svåraste perioder har du fått upp mig på benen igen. Kommer aldrig kunna tacka dig nog för allt. Skrattar inte med någon som jag gör med dig. Glömmer dig aldrig, och du finns alltid med mig. Tack för den här tiden. Vi ses. Jag älskar dig, allra bästavän. 
 
Hanna, Hanna Maria Olsson. Det namnet har en sån speciell klang för mig. Det namnet betyder verkligen nått för mig. Det namnet har funnits med mig i mer än halva mitt liv. 8-9 år, det är en lång tid. Kan inte räkna alla gånger vi bråkat, eller alla gånger vi skrattat. Kan inte räkna alla filmer vi sett eller alla gånger vi sovit hos varandra. Dom är oändliga och ännu mer oändligt är våra minnen. Behöver inte ta upp våra minnen här, för vi båda vet om dom. Och det är något jag aldrig glömmer. Dina och mina minnen. Hanna & Vivvi. HOV. Det är så det ska vara. Syster, soulmate. Förlåt för att jag inte alltid funnits där som du funnits där för mig. Du är en på miljonen. Jag älskar dig otroligt mycket. Tacka hela din familj från mig, jag älskar er allihop. Vi ses snart igen. 
 
Kevin, min pojkvän. Som hjälpt mig med så otroligt mycket på så kort tid. Det finns ingen som du. Du har fått mig kunna lita på folk igen. Jag vet att jag inte har varit den bästa mot dig, jag har inte varit bra överhuvudtaget. Förlåt för det. Helt otroligt att du ens stått ut med mig den här tiden. Glömmer aldrig dig. När vi låg uppe en hel natt och bara pratade, om allt. Jag kommer sakna det. Men kommer alltid ha ett extra öga på dig. Min, bara min, Kevin. 
Lev vidare. Vi är bara snart 15 år, du har hela livet framför dig. Hitta världens underbaraste tjej och se till att ingen behandlar dig som skit, för du är värd guld. Du är verkligen värd allt. 
Om du inte hade kommit in i mitt liv för tre månader sedan så hade jag redan varit borta. Du har räddat mig från så mycket, och tack så otroligt mycket. Lev livet nu, och jag kommer alltid älska dig. Oavsett vad. Du betyder så otroligt mycket för mig och jag kommer sakna dig så mycket där uppe. Finns alltid med dig. 
 
Farmor, helt tom på ord är jag. Hade inte klarat ett skit utan dig. Du har varit som en extra mamma för mig, fast som en farmor också. Hos dig är mitt andra hem. En bättre farmor än dig, finns inte. Hur ska jag kunna tacka dig nog? Du var den första jag berättade för att jag rökte och festade. Och du lovade att inte berätta för pappa eller mamma och det gjorde du inte heller. Dig litar jag på till 110%, utan tvekan. Älskar dig så otroligt mycket, kommer aldrig kunna förklara hur mycket och snart ses vi där uppe. Och snälla, sluta röka för min skull. För ditt eget bästa. Jag vill inte att du ska dö i förtid, du är en för fin person. Sluta rök, lev livet och lägg pengarna på något annat. Hälsa Nenne också, att han är så värdefull för mig. Ni två är så otroligt fina tillsammans och förlora aldrig varandra. Har alltid sett upp till erat förhållande. Nenne, jag älskar dig. Jag älskar er båda, så mycket. Förlåt för att ni inte fick gå på något bröllop, där jag var bruden. Eller något dop, där jag var mamman till barnet. Men jag orkar inte mer, förlåt. 
 
Oscar, min bror. Tack för allt och för att du ställt upp för mig som ingen annan har. Litar på dig genom allt och du betyder så otroligt mycket för mig. Saknar dig hela tiden när jag inte träffar dig och förlåt för att jag behandlade dig så illa förut. Jag var så osäker på allt, men sanningen är den att jag faktiskt hade känslor för dig fast jag inte vågade erkänna det själv. Samtidigt är jag glad att vi bara förblev vänner, för då vet jag att jag kan ha med mig dig hela livet. Min riktiga bror, storebror. Ingen gör dig illa, den personen är död då. 
Ta hand om dig, lova mig det. Kommer ha ett öga på dig och hjälpa dig ifall du är påväg i fel riktning. Min fina Oscar Bristow, jag älskar dig så hjärtat spricker. 
 
Jag skulle kunna tacka en miljon personer för en massa saker. Som Angela, Emelie Flood, Hanna S, min kusin Thor, min moster Eva, min morfar, min farfar, min mormor, min faster Sarah, Per, Kenneth, Anders, Karin och en massa andra folk i min omgivning. Släkt, alla mina vänner, alla, alla, alla. Ni vet vilka ni är, och jag älskar er. Allihop. Förlåt för att jag ger upp, men vi ses snart igen. Visst gör vi? Ni har hjälpt mig så otroligt mycket, men tyvärr så hjälpte inte det. Konstigt det, efter all hjälp jag fåt från er och erat stöd. Men ibland är livet konstigt, och jag orkar inte längre. 
Nu rullar tårarna ner för mina kinder och jag ligger här i min säng. I Nacka. Och funkaderar på om det här kan vara sista gången jag sover i denna säng. Jag vill tacka detta liv för denna gång. Livet har varit pain in the ass, men jag har kämpat. Tyvärr är jag för svag för att orka fortsätta kämpa. Vi ses på andra sidan. / Veronica. 

Mycket.

Allt är så jävla mycket. Får tillbaka bilderna i huvudet. Allt spelas upp som en film igen. När jag stod där vid bron och var hundra procent säker på att ta steget, men i sista sekund hejdar mig. I sista sekund går tillbaka, med tårar rinnandes ner för kinderna och med smärta i kroppen. Så ont att man viker sig i och faller ihop. 
Eller när jag står vid berget på Gotland. Och är så nära. Så himla nära. 
 
Eller "Gör det, annars dödar jag din familj" och sen "Du berättar inte det här för någon, fattar du?! Jag dödar dig och din familj då". Jag var 10 år. Hur kan man vara en sån idiot? En riktig idiot. Jag förstår inte. Han har förstört allt. Min halva barndom. Han har format mig till den jag är. En tråkig person som tänker för mycket. Är deppig hela tiden typ. Han har fått mig att tänka att jag ska ta mitt liv. Att jag inte är värd någonting, är värdelös. Jag vill så gärna mörda honom. Stycka honom. Få honom att känna samma smärta som jag kännt och känner. Men det kommer jag aldrig lyckas med. För den smärtan är obeskrivlig, och jag kommer alltid få leva med den. Vare sig jag vill eller inte. 
 
Bilder spelas upp från när jag står med fingrarna i halsen, frustrerad över att jag inte får upp nånting. Men det fanns inget att spy upp, för jag hade inte ätit något. Det ända som kom upp var vatten och magsyra som fräte i halsen. Jag ser mig själv sitta på toalettlocket och gråta. I panik. Har svårt att andas. 
Jag får tillbaka minnen från när jag var ute på promenad på kvällarna, själv, med musik i öronen, och helt plötsligt inte kan andas, inte kan ta ett steg. Faller ihop och skriker. 
 
Dom allra jobbigaste minnerna jag har dyker upp igen. Jag ser dom varje dag, vart jag en kollar. Det förstör mig. Får mig att blicka bakåt ist för framåt. Jag orkar inte mer. Och nu att jag ska sitta och prata om alla dom här sakerna med Soc... det kommer vara jobbigt. Så extremt jobbigt. Vet helt ärligt inte om jag kommer klara av det. Hjälp mig, någon. 

Utegångsförbud en fredag

Jag saknar dig, Hanna. Behöver dig 
 
Jag har ju utegångsförbud. En månad. Igen. Att jag alltid sumpar det, jag fattar inte. Lär jag mig aldrig? Måste jag vara nära på att dö och behöva åka in till Maria Ung för att fatta allvaret? Jag antar det. Nu har jag iaf fått en väckarklocka och kommer ta det mer lugnt i framtiden. Det som hände förra helgen var det läskigaste som hänt mig, om man säger så. 
I vilket fall som helst, jag har utegångsförbud. Får inte vara ute efter klockan 18, och får inte ha kompisar hemma efter 18 heller. Helger gäller samma sak fast tiden 20. Det suger. Jag vill ut. Vara med kompisar. Tre veckor kvar, jag fixar det.. hoppas jag. Haha, jag kommer väl få nått psykbryt eller nått antar jag. 
 
Idag är det Fredag. Var i skolan till halv elva ungefär. Sen åkte jag till centrum, mötte Kevin och några andra i hans skola en snabbis och sen åkte jag hem. Orkade inte vara kvar i skolan. När jag kom hem till mamma så bytte jag till myskläder och la jag mig och kollade på Pretty Little Liars. Så jävla bra! 
Somnade några timmar och vaknade utav att mamma kom in med Sushi till mig, bästa mamma. Åt det och sen tittade jag på PLL igen. Det är det ända jag har gjort hela kvällen. 
 
Lyssnar på musik just nu och borde egentligen ringa eller smsa Kevin och reda ut lite grejer, men jag skippar det idag. Låter han sova och tar det imorgon ist. Vi har lite saker vi måste reda ut.. hoppas det löser sig. puss på er. eller ja, juste, jag har ju lösenord.. skriver med mig själv haha. Men det är kul att kolla tillbaka sen. 

Tonton

Rubriken betyder Puss puss på spanska. Har man en chilenare så har man liksom... ;) världens bästa också.
Ligger iaf i sängen med en snarkande Fanny bredvid mig. Eller ja, hon snarkar inte men ändå. Imorgon har vi bara livskunskap hela dagen så det blir mjukisdag. Onsdag idag, dagen sög. Eller den var seg. Lång & tråkig.
Efter skolan åkte jag hem till Kevin & myste. Pappa hämtade mig vid halv sju & vi åkte till skolan på nått Betygs grej... Sen efter det så åkte jag, pappa & Fanny hem. Jag & Fanny pluggade & sen kollade vi på PLL och snackade.
Ha're


Det är fucking lördag!

Fieeeeesta! Nej men ikväll blir det nog kul. Det är fest i Fågelbro så vi drar dit, jag, Fanny & Angela och säkert flera andra. Sen åker vi hem till Angela och sover där.
Igår var det Fredag och först var jag & Fanny i stan. Sen åkte jag hem & Kevin kom hit. Första gången mina föräldrar träffade han men det gick bra faktiskt. Dom gillar han & han verkar inte ha nått emot dom heller haha! Jag & Kevin låg i mitt rum & kollade på Smurfarna, X factor, pratade, skrattade och sånt mysigt. Helt otroligt hur glad han får mig! Trodde aldrig de här..
Jag följde han till bussen vid typ halv tolv och sen gick jag hem. Kollade lite på film & vid halv två somnade jag.
Snart ska jag hoppa in i duschen! Kramar. Hoppas eran lördag blir bra.


Tröttzzzz

Jag är så jäääävlà trött!!! Ligger i min säng, ska snart kolla påsmetade avsnittet av Solsidan och smsar med min älskling! Livet känns rätt bra just nu förutom att jag är trött dårå. Sov på syslöjden & NOn.
Efter skolan åkte jag & Angela till 222an. Chillade där! Sen kom Kevin och dom. Helt sjukt vad jag saknat han! Träffade han igår men ändå saknar jag han som att vi inär träffats på flera år typ.. Babe.
Men nu ska jag kolla Solsidan. Kyss! 

I need your love, I need your time, when everything's wrong you make it right


Lösenord

Nu har jag lösen igen. Känner att det finns såna som läser min blogg som inte borde det hehe! Typ mina päron.. har dock inte skrivit något speciellt men ändå, känns bara privat. 
Sitter & chattar med Fanny. Vi planerar helgen. Idag var första dagen i skolan efter höstlovet. Mitt höstlov har varit bästa någonsin. Låg helt seriöst och grät igår kväll när jag tänkte tillbaka på det. Känns som att det till och med var bättre än sommarlovet. Varit med massa fint folk hela veckan och knappt varit hemma nånting. Lärt känna massa nya och bara haft det allmänt najs! 
Efter skolan iaf, så åkte jag & Fanny med Angela på nån grej. Sen åkte vi vidare till 222an och där träffade vi massa. Daniella, Jessica, Godar, Andreas, Elias, Sune & min fina Kevin. Alltid lika glad när jag träffar han.♥ 
Vid sex åkte jag hem och pluggade. Massa plugg. Å vad jag hatar, men det måste göras. 
 
Imorgon är det skola först. Efter skolan så åker jag och Fanny in och köper cigg till mig. Efter det åker vi till min sång, och sen hem till Fanny. Sen sover jag över där tills på onsdag. Nizz. 
Sussa sött nu. Kramar! 

Fredag

Kvällen igår var bra. Jag var hemma hos Angela & det var massa folk där. Mycket mysigt! Jag, Fanny & Kevin åkte hem. Eller Kevin åkte till sig & vi till Fanny, men vi åkte tillsammans. Sen när vi kom hem la vi oss och sov. Snackade först lite.

Idag blir en lugn dag. Jag & Fanny ska antagligen träffa Emelie F. Har inte träffat henne på evigheter så jag saknar henne super mycket. Sen ska vi säkert träffa massa andra. Puss!


Text √

 
Hola mi amigos! A i spanska, promise. Är hemma och myser med min fina Fanny. Hon ligger och håller på med mobilen, jag håller på med datan & så lyssnar vi på musik. Och så pratar vi. Sånt där som tjejer gör. 
Igår var vi i stan med Elias, Sune & Kevin. Efter det så åkte vi fem hem till Kevin. Rökte vattenpipa och spelade fifa, oooh fett bra. 
Vid sex åkte jag och Fanny hem till mig. Käkade middag och sånt, sen åkte Fanny hem till sig. Vid tolv på kvällen åkte jag till Hanna. Där var andra Hanna. Vi hade det mysigt. Tog det bara lugnt. Snackade, skrattade, åt, snackade och skrattade lite till. Mina tjejor. 
 
Idag har jag och Fanny träffat Kevin, Angela, Moa, Cajsa, Vendela, Jorge, Ida, Savannah och en massa andra. Vi satt och kollade på film allihopa och sen vid halv tolv åkte jag och Fanny hem till mig. Bra kväll! 
Imorgon ska vi nog träffa samma folk och sen sover jag antagligen hos Fanny eller Angela. Puss! 

oppa

Väldigt ocharmig bild på mig & min fina. Men jag tycker om dig väldigt mycket faktiskt!
 
Är det Måndag idag? Ja, okej, det var det. Denna måndag har iaf spenderats med Fanny, Kevin, Elias, Sune, Cajsa, Elin, Sebbe, Moa och en massa andra. Vi har mest chillat och bara tagit det lugnt. Var på 222an tills tio och sen åkte jag, Fanny, Kevin, Elias, Moa, Cajsa, Elin, Sune och Angela till donken i Mölnvik. Vi var där bara ett litet tag för jag, Fanny & Elias skulle ta elva bussen hem. Så ja, det gjorde vi. Vid halv tolv någon gång så kom jag & Fanny hem hit och nu har vi bara snackat en massa och myst. 
Vi ska sova nu för imorgon ska vi upp elva för att sen åka in till stan med Elias och Kevin. Hörs nån imorgon eller nått, kram. 

Du.

Just nu, saknar jag dig mer än någonsin. Ett år sedan. Ett år sedan vi pratade varje dag. Ett år sedan vi umgicks mer än någonsin och ett år sedan det alltid stod ditt namn på displayn när jag kollade på min mobil. Det har gått ett helt jävla år. När vi slutade prata. När vi slutade umgås och när ditt namn inte längre stod på min mobil när jag kollade den, det var då allt började. Det var då jag började må dåligt på riktigt. Det var då jag bara såg svart och det var då jag bara kände mig svag. Jag orkade inte gå upp ur sängen och hela jag förändrades när du försvann ur mitt liv. Aldrig kännt den känslan. Den känslan när man verkligen inte vill något längre. Man vägrar ta ett steg fram och allt man går runt och tänker på är en enda person. Och den personen var du. Bara du. Hela tiden. 
Jag kan helt ärligt, utan att ljuga en endaste liten sekund, säga att jag aldrig gråtit för en person så mycket som jag gråtit för dig. Jag har aldrig saknat någon så mycket som jag saknar dig. 
Dom här månaderna utan dig har helt enkelt varit värdelösa. Det har aldrig gått en dag utan att jag tänker på dig. 
Och just nu, saknar jag dig extremt mycket. Skulle göra allt för att komma tillbaka till tiden då jag hade dig. Bredvid mig. Då jag kunde krama dig, och alltid skicka ett sms till dig. Prata med dig om allt, och veta att du alltid fanns där. Nu har jag dig inte längre. 
Jag får ont i magen varje gång jag ser dig. Gamla minnen kommer upp igen och det är helt omöjligt för mig att lyssna på Loreens låt Sober. Det går verkligen inte. Väcker en massa som jag inte vill ska väckas. Får ont i hela kroppen. 
Men det som gör mest ont, är att allt det som vi hade inte betyder ett piss längre. Det som gör så jävla ont är att jag ligger fortfarande, efter ett år, och tänker på dig. Fäller tårar för dig och ber att jag ska få tillbaka dig, medans du har glömt mig. Vad hände med oss? Jag skämms över att jag fortfarande bryr mig om dig. Jag skämms över att jag fortfarande bryr mig om vad du tycker. Jag skämms över att du fortfarande är det bästa jag har haft. Att ingen har varit bättre. Jag jämför bara alla med dig hela tiden. Ingen är som du. Jag älskar dig så otroligt mycket, även fast jag har förstökt glömma. Men det går inte. 
Du är den ända som får mig att må bra nu. Så snälla, kom tillbaka. Jag gör allt. Du är allt för mig. 
 

RSS 2.0